Jag hade aldrig tidigare paddlat i Stockholms norra skärgård, därför skulle det bli speciellt intressant at ge mig ut på en ensampaddling i tre dagar runt ett område jag har hört en del om tidigare. Det är ett område där de stora färjorna ibland dyker upp som kolosser på horisonten mot Finland, men det är också där som, vid nästan varje rundad ö, det dyker upp en ny svanfamilj att beskåda. Att det är variationsrikt att paddla i området utanför Rådmansö är det ingen tvekan om; och vid den här turen fick jag också erfara hur varierande vädret kan vara vid dessa havsnära öar.
Jag ger mig ut vid elvatiden på tisdagsförmiddagen och beger mig österut med siktet inställt på Tjockö. Det är inte mycket vind att tala om, några meter nordlig, och mulet. Enligt prognosen hänger regnet i luften, vilket senare visar sig vara korrekt bedömt. I ett nytt område finns det alltid mycket att titta på och upptäcka, så jag tar paddlingen med ro och gasar inte på direkt. När jag kommer ut till nordöstra Rådmansö så ser jag lilla fyren på andra sidan Tjocköfjärden och paddlar rakt över. Eftersom det blev en tidig frukost får det även bli en tidig lunch här vid fyren.
Jag har fått lite tips om tältplatser och siktar på någon av de som ligger längre sydost. Jag har ganska gott om tid och fortsätter ner längst Tjockö i ett behagligt tempo. Redan här finns några av de många fågelskyddsområden och naturreservat i området, vilket gör att det finns fågelliv att se. Tärnorna är som vanligt på hugget och skriker åt mig att flytta på mig när jag råkar paddla för nära en gömd häckningsplats. När jag kommer ner till Granhamn så är det dags att skärpa till mig lite och hålla utkik efter båtar som korsar den stora farleden. Men det är en småkylig tisdag i början av juni, så det är inte fullt ös direkt. Efter ungefär tio-femton minuter når jag Plomman, för att genast fortsätta österut mot Rankarö. Här måste jag ta ett beslut. Vill jag tälta uppe vid Viggskären eller nere vis Stångskären? Det har börjat falla en del regn då och då, så jag vill hitta en tältplats innan det brakar loss fullständigt. Morgondagens plan är att fortsätta österut i en cirkel norrut, så jag drar ner till Stångskärs naturreservat. Precis när jag kommer fram till ön som ska ha en tältplats slutar det regna för den gången och jag slår upp mitt tält på klippan. Perfekt.
Dimman har nu börjat dra in. Jag hade sett det på prognosen men så klart hoppades jag in i det sista att den bara skulle ligga över natten och försvinna på morgonen. Ensamheten när jag står på klippan, med en tätnande dimma och den varnande mistluren i fjärran som enda sällskap, är vad jag har längtat efter. Att dela upplevelser med andra är något jag oftast strävar efter, men turer som dessa ska man inte underskatta. Tempot sätter du själv, maten bestämmer du själv, platsen bestämmer du själv. Men erfarenheten måste du också ha. Efter en ganska enkel middag så lyxar jag till det med torkat renkött, brieost och kex. När jag har krupit ner i säcken så börjar regnet igen och den här gången håller det i sig natten igenom.
När morgonen kommer så ligger dimman däremot fortfarande ganska tät, men det verkar som att solen håller på att tränga igenom. Jag äter min grötfrukost och plockar ihop allt. När jag väl sätter mig i kajaken så skiner solen på bra, men det dröjer inte länge förrän mistluren drar igång igen. Så här tät dimma paddlar man sällan i, så jag väljer att inte paddla längre ut österut utan vänder norrut och tar sikte mot Fejan. Helt plötsligt, när jag ligger där och bara har en kompassriktning att paddla efter, så seglar åtta stolta (som de alltid är) svanar ut ur dimman på 60 meters avstånd.
När det är dags att korsa Granhamnsfjärden igen så stannar jag och äter lunch, samt bedömer situationen med båtarna. Dimman har som tur var lättat vid detta tillfälle och sikten är mycket god. Efter tio minuter är jag över och det känns alltid bättre efteråt än innan när man korsar en lite större farled. Det var mitt första besök på Fejan, och vid den här tiden så var det ganska lugnt på ön. Det var bara några konferensgäster ute vid tillfället. Det mest dramatiska vid det här besöket var måsen som attackerade mig borta vid sjukhuset von Döbeln. Här är det lätt att gå iland med kajaken innanför stora bryggan.
I och med att dimman kom och gick, mest kom vid det här laget, så valde jag att inte paddla så långt från Fejan för att hitta en tältplats. Speciellt eftersom jag också hittade en riktig guldplats för ett tält på nordöstra Långören. Trots en relativ närhet till hus runtomkring, så var det en lika magisk kväll som dagen innan.
Den sista dagen hade jag beslutat att runda Gisslingö för att spana in klipporna och stränderna på norra delen. Det som verkligen slog mig med häpnad var hur horisonten helt plötsligt visade sig. Där ute var det öppet, och här sitter jag i min lilla kajak, ensam. Den där storslagna känslan många av oss är ute efter. När jag stilla paddlade längst med de relativt stora klipporna så dyker det helt plötsligt upp tolv getter ur skogen, som följer min färd, eller jag deras, några hundra meter. Vid västra spetsen på Gisslingö skymtar jag återigen Tjockö mellan de andra småöarna. Jag tar sikte söderut och utforskar det, för tillfället, tysta samhället nere vid vattnet på centrala Tjockö. Här blandas gammal skärgård med ny i en lugn vik. Lunch äts nära fyren från första dagen, men nu på en bred sandstrand .
När jag återigen låg och paddlade längst med Rådmansös norra kust och ännu en gång såg den flådiga bastun som höll på att byggas, så kunde jag inte annat än att önska att den varit färdigbyggd och min, efter tre dagar med moln, regn och dimma. Men jag ångrar inte en minut av mitt första möte med Norrtäljes underbara skärgård. Och vem vet, nästa gång kanske solen skiner och då vill jag hellre ta ett dopp.