Landsort till Arholma – En berättelse om att sova i baren, pulkspåra med kajak och skrämma slag på busschaufförer.

Häromdagen, när det snöade riktigt ymnigt här i Norrtälje, satt jag och drömde mig tillbaka till en helt fantastisk vintertur jag gjorde med två goda vänner, nådens år 2009. Den avslutades med just ett sånt ymnigt snöfall i Simpnäs, inte så långt ifrån skrivbordet där jag satt och drömde. Vi hade nog aldrig kunnat gissa vad dom sju dagarna på vattnet skulle bjuda på. Stanna upp här en stund så ska jag berätta.

Planen var att göra Stockholms skärgård, från Arholma i norr till Landsort i söder, att knyta ihop ytterskärgårdens alla pärlor i en tur och att göra det när skärgården är som allra vackrast, på vintern. Fram till sjösättningsdagen velade vi fram och tillbaka om huruvida vi skulle gå från Arholma till Landsort eller från Landsort till Arholma. Sjösättning i norr och paddla söderut kändes som det naturliga valet. Men SMHI:s statistik predikade att sydliga och västliga vindar var att vänta i mars månad, vilket talade för att paddla norrut från Landsort. Min statistik sa att den vanligaste vindriktningen är motvind, året om. Valet föll på Landsort till Arholma, och vi kunde inte ha haft mer fel.

Efter att ha parkerat en bil i Simpnäs, NV om Arholma, sjösatte vi vid Ankarudden på Torö och gick söderut mot Öja. Vi rundade Landsort och började tugga i oss kilometrarna norrut mot första strandhugget, Gunnarstenarna.

Kort rast på Gunnarstenarna i stämningsfullt släpljus.

Dagarna är korta i mars så sista halvan av överfarten av Danziger gatt, upp mot Nåttarö, avklarades i kolsvart mörker och stiltje. Välkommet med stiltje, men klara stilla vinterkvällar och nätter bjuder också på kyla. Vintertid, när solen går ner och temperaturen sjunker, kan isbildning på kajak och kläder bli lite av ett problem. Utrustning på däck fryser fast, gummicord stretchar ut men inte tillbaka, blixtlås på fickor går inte att öppna, kompassen blir oläslig mm. Mycket av detta får konsekvenser för bekvämlighet och komfort, med andra ord något man bara kan bortse från och paddla vidare. Men vissa följder av isbildning och fastfrysning bör man absolut ha koll på och ta hänsyn till. Saker som att ett genomblött neoprenekapell fryser fast på sargen vilket gör att man sitter där man sitter och att förstärkningskläder, thermos, tändved och tändstickor i skott under överisade däcksluckor inte längre är att betrakta som tillgängliga vid en nödsituation.

Landstigning för natthamn på Nåttarö.

En kall natt på Nåttarö avslutades med en fantastisk morgon. Inte en snöflinga, men riktigt svalt. Stranden var stenhård.

Avstämning med väderleksrapport och kartplanering.

”Ser ju inte så farligt ut.”

Vårt ödesdigra beslut att gå från söder till norr gör sig påmint. 8-10 m/s nordliga vindar och tilltagande. Föga anade vi då att den prognosen var förhållandevis god mot vad kommande dagar skulle bjuda på. Planen var att gå från Nåttarö via Stora Björn och Utös utsida upp till Huvudskär via Borgen. Men, ett samtal till Utö Skjutfälts informationstelefon förkunnande två dagars skjutning på Utö vilket satte käppar i hjulet för planen om att paddla Utös utsida. Då fick det bli insidan, genom Ryssundet.

Ett kort stopp på Stora Björn, en av skärgårdens verkliga pärlor, innan vi stångade oss vidare mot nordanvinden.

Den milda vintern 2008 hade vaggat oss in i en föreställning om en isfri skärgård. Passagen genom Ryssundet blev ett uppvaknande. Ett par kilometer upp i sundet hade isen fått grepp. Inledningsvis uppsluppen stämning med spännande frasig ispaddling i tron om att öppet vatten lurade runt hörnet. Så var det emellertid inte. Fraspaddling övergick till paddelhuggande isbrytning som övergick till att sitta gränsle över brunnen och en gå/hasa/dra-teknik. Efter ett par hundra meter bar isen promenerande paddlare och det var bara att koppla bogsersystemet, dela paddeln och övergå till något som liknade skidtur med pulka.

”Det blir nog bättre längre fram”

Väl uppe vid Ryssnäset och Ryssundets norra inlopp hägrade öppet vatten. Besättningen på en skjutfältspatrullerande Stridsbåt 90 i sundets inlopp måste ha trott att de såg i syne när tre figurer kom gående med kajakpulkor mot iskanten. De skulle bli tvungna att göra en extra lov in mot iskanten för att förvissa sig om att de sett rätt. Den extra loven skickade tyvärr in stora svall under isen, som började smälla och gunga och fick oss att skynda in mot Utös strand. Därefter fick vi kämpa längs den flakisiga strandkanten sista biten mot öppet vatten.

Strandpromenaden bjöd på snåriga hinder. Omöjligt att bära kajak i den snåriga terrängen, omöjligt att paddla eller gå genom flakisen.

Väl ute på öppet vatten fick vi sätta fart vidare norrut längs Utös västsida. Fadäsen i sundet kostade tid, solen försvinner snabbt och nattkylan kryper på. Natthamn blir Utös tältcamping strax söder om Gruvbryggan. Skönt, inte så trångt på tältcampingen.

Morgon dag tre och ännu en sjöväderrapport som Gud glömde. Dagen blev en uppvisning i ren vilja. Vi gick längs Ornös utsida i djävulsk motvind. Innanför Kymmendö fick vi lä, men då gick också solen ner. Vi började drömma om en liten stuga med vedkamin, makalösa pizzor och stora öl. Vi beslutade oss att göra ett försök på STFs vandrarhem på Dalarö. Paddlingen över Ljungfrufjärden från Ornö Huvud till Dalarö i 10m/s NO, minusgrader och kol svart mörker var underhållande. Vandrarhemmet var förstås stängt, så vi tog det mogna beslutet att försöka dränka våra sorger i starköl och Bearnaisesås på krogen Mysingen. Och på Mysingen fick vi uppleva något helt fantastiskt.

Efter en promenad genom Dalarö stod nu tre nedisade torrdräktspsykopater i stugvärmen innanför dörren på Dalarö Krog Mysingen. Fem, sex förskräckta matgäster och ett par överberusade barhängare visste inte vad de skulle tro. Ödmjukt frågade vi om ett bord och slog oss ner. Vår eufori över värmen och menyn gjorde att vi inte kunde förmå oss ta hänsyn till tallriksmodellen utan vräkte i oss varsin fantastisk biff med pommes frites och bearnaise. Sen gällde det att uppföra sig vid bordet, d.v.s. inte somna. Anna, innehavare av Mysingen, frågade nyfiket var vi hade paddlat idag. När vi förklarade att vi var på veckotur trodde hon oss nog inte till en början. När vi vidare bad att få betala för att kunna gå ner och sjösätta och börja leta natthamn, gjorde Anna något helt ofattbart gästvänligt. Hon förklarade att hon inte kunde tillåta oss gå ut i kylan och lägga oss i tält, utan erbjöd husrum, i krogen. ”Det finns ved till kaminen och kaffe i termosen i baren. Jag sover en våning upp om ni behöver något.” Va? Vi blev helt mållösa.

Mys på Mysingen.

När gästerna hade lämnat krogen och det var dags för stängning gick vi ner till kajakerna vid stranden och hämtade all nedisad utrustning plus sovsäck och liggunderlag. Vi proppade ved i kaminen, dekorerade restaurangen och baren med isiga pogies, flytvästar, mukluks, bogsersystem, flytvästar och torrdräkter och slog oss ner vid ett bord nära kaminen med en mugg kaffe. Vi hade fortfarande inte tagit in situationen.

Vi hade aldrig sovit i en bar förut. I sovsäck på liggunderlag alltså.

Istället för av köldbrytningar, vaknade vi den morgonen av pyset från en espressomaskin i baren och doften av ost och skinkmackor. Anna skulle in till stan tidigt, och bad oss låsa krogen när vi gick. En sån makalös generositet och gästfrihet upplever man oerhört sällan. Jag är inte säker på att det kommer hända mig igen. Tack Anna!

Följande dag gjorde revolt mot vädertrenden och serverade 5 m/s från SV. Vi gick NO raskt över Jungfrufjärden ut till Jungfruskären, vidare via Rävängen och nådde Brandskärgården i fantastiskt vintereftermiddagsljus. Här skulle vi kunnat stanna resten av veckan utan att klaga. Vi drog ihop kajakerna till en flotte och drev en stund med Österskär fyr i ryggen. Planen hade förstås varit att gå vidare mot Grönskär, Horsten, Björkskär och Gillöga. Men, vid det här laget hade de gynnsamma vindförhållandena fogat sig i veckomönstret och prognosen för kommande dagar var nordostlig kuling. Vi inväntade ett fraktfartyg som var på väg in från Revengegrundet och gick sen över till Sandham innan mörkret föll.

Som vanligt blev sista timmen på vattnet mörk. Landstigning i Sandhamn.

Att angöra Sandhamn istället för Horsten var förstås lite av en besvikelse. Men Sandhamn i mars är något helt annan än Sandhamn i juli. Vi klev iland på stranden nedanför tennisbanorna inte långt från Seglarhotellet och slog upp tälten. Försök att tälta där i juli!

Vi hade nu fått smak på krogmat och när vi konstaterade att Dykarbaren var öppen kändes det riktigt motigt att veva igång Trangiaköket. Så, vi gjorde Dykarbaren och somnade ovaggade.

Vi lämnade nöjt Sandhamn bakom oss och gick vidare mot Arholma. Vindförhållandena, prognosen för kommande dagar och det faktum att vi förlorat en del kilometer de första dagarna p.g.a. vinden, gjorde att vi fick överge Svenska Högarna, Skarv och Svenska Björn och istället gå rakt nordost mot utsidan av Storö-Bockö området. Efter 10-12 RIKTIGT tröga kilometer, vek vi av in i hyfsad lä bakom kobbarna utanför Ytter-Sillö. Efter övervägande konstaterade vi att det inte fanns några möjligheter att fortsätta mot Nassa, Ut-Fredel och vidare. Kuling rakt mot oss och få timmar dagsljus satte stopp. Vi skulle aldrig hinna upp till Simpnäs på 3 dagar. Så, med risk för att hamna i ännu ett isbelagt sund gick vi nordväst in mot STFs medlemsstuga på Storö. Stugan var ledig, inget direkt tryck på turismen här så här års. Stugan är väl 10 kvadrat kanske och har en öppen spis dimensionerad för 150 kvadrat. Vi klöv mängder av ved, eldade tills skorstenen glödde och syret i stugan var helt slut och somnade svettiga och illamående uppe på sovsäckarna. Utanför var natten gnistrande klar och kall. Vinden hade retsamt helt avtagit.

Tar kursen från kartan dag 6.

Det tillfälligt lunga vädret höll i sig till morgonen därpå. Nu gällde det att ta för sig. Vi gick NO mot Rödkobbarna, Kallskär, Ängskär och vidare mot Norrpada. Förhållandena för att paddla här var sagolika den här dagen. Vinden dog ut till bleke och himmel och hav smälte samman i horisonten. Märkliga ljuseffekter genom dimma och låga moln skapade stämningsfulla timmar under öronbedövande tystnad.

Vart ska vi och var kom vi ifrån?

Hög snittfart utan motvind skänker mod.

Vinterveckopackad Skim Dex stävar mot Kallskär

Framåt eftermiddagen nådde vi Norrpada. En av mina paddelkamrater visade oss direkt på en utmärkt plats för natthamn på Storskäret. Skönt när någon har lokalkännedom om de bästa strandhuggen. Sparar en del frustration när det skymmer och det börjar bli brått att komma iland. Vi blev sittande en stund in på kvällen utanför tälten. Mörkret var kompakt, vinden var på väg tillbaka, temperaturen sjönk ytterligare och små snöflingor började synas i pannlampans sken. När jag kröp ner i sovsäcken och släckte pannlampan, i vetskapen om att vi hade en dag kvar här ute att njuta den här turen, saknade jag absolut ingenting av världen där hemma, förutom min familj. Ganska mycket faktiskt.

Havsutsikt från rummet på hotell Staika, Norrpada.

Morgon. Vad tyst tältet är tänker jag. Är det helt vindstilla idag? Nej, inte alls. Under natten hade det dumpat 20 centimeter nysnö. Tystnaden var överväldigande. Som om Häxan Surtant hade trollat bort alla vindens ljud. Men vinden fanns där, på andra sidan om 20 centimeter ljudisolering. Och den skulle komma ge oss en sista prövning upp mot Simpnäs. Så lätt skulle vi inte slippa undan.

Frukost och nybryggt kaffe.

Ordning på prylarna innan sjösättning. Vinden tilltar.

Målet för dag 7 var Simpnäs. Fanns inget alternativ. Nästföljande dag förväntades vi infinna oss på våra arbeten, och bilen var parkerad i Simpnäs. Men enligt prognosen skulle vinden vara tillbaka på kuling NNO innan lunch. Dryga trettifem kilometer som dagsetapp är inte mycket att skryta med, men om dagen är kort och motvind 12-15 m/s gör allt för att stoppa dig, då bjuds det motstånd.

Gårdagens triumferande paddling över magiskt blanka vatten hade nu förändrats till för den här turen sedvanliga 10+ m/s rakt i ansiktet. När vi korsade fäljetrafikfarleden vid Lergrund, hade sjön byggt upp rejält. Sikten var riktigt dålig och vi fick avbryta en första påbörjad överfart då ett av de flytande jättehotell som trafikerar farleden tonade upp sig i dimman. De rör sig obehagligt fort när sikten är dålig. Vi övervägde att låta Stockholm Radio hjälpa oss att via VHF:en avslöja eventuella nya överraskningar i dimman, men när dimman lättade för ett ögonblick och blottade en halvkilometer av farleden, tog vi mod och paddlade över.

En halv dag från målet, med stela fingrar och en kropp som ofrivilligt börjar skaka så fort man lägger ner paddeln var valet av lunchställe lätt. Med Korsö och Gisslingsö läande på vår högra sida, dukade vi upp i knät och avnjöt lunch sittande i kajakerna. Begreppet snabblunch gjorde skäl för namnet.

När vi lämnade Tyvön för att gå över till Idö satte vinden och sjön stopp. Vår högersida låg nu helt öppen i vindens riktning ut mot Östersjön utan några skyddande skär, och det stod klart att vi inte skulle kunna runda Arholmas utsida. Det var helt enkelt inte möjligt i den motvinden och med bara ett par timmars dagsljus till förfogande. Vi fick än en gång göra nytt vägval och från Idö gå rakt mot Björkös södra spets och därefter följa land upp till Simpnäs. Dels för att få lite lä och mindre sjö med Arholma som skydd i öster, men också för att slippa röra oss i allt för öppna vatten med hård vind och sjö utan reträtt efter mörkrets inbrott.

Mindre sjö fick vi, men vinden tilltog ytterligare. Vi betade av Björkö, udde för udde. Nu var snöfallet tillbaka och det började bli riktigt besvärande med snön piskande i ansikte och ögon. Humöret var inte längre på topp på grund av ständiga eftergifter från vår ursprungliga färdväg. Vi var dessutom ganska utslitna av kylan och motvinden. Fan vilken motvind. Jag lovade mig själv att lägga till goggles på min vinterpacklista till nästa tur.

Nu var mörkret tillbaka och vi passerade en liten vik där landsvägen slutade i en vändplan med en busskur. Vi beslutade att detta fick vara vår reträtt om något inträffade eller om vi helt enkelt inte skulle mäkta med att stånga oss upp sista biten till Simpnäs. Vi tog en udde till, en fyr till, en udde till. Nu såg vi ljuset från fyrarna Simpnäsgrynnan och Arholma. Vi kunde också skönja ljuset från hamnen i Simpnäs, även om det tilltagande snöandet och kompakt mörker gjorde sitt bästa för att hålla oss ovissa om vår position. Samtidigt öppnade vår högra sida upp sig då vi nått upp i höjd med Arholmas norra spets, och Östersjön fick återigen fri fart rakt emot oss. Då tog det stopp. Det började bli svårt att hålla koll på sjön. I skenet av pannlampan såg vi bara snöflingor passera på tvären, ett isigt fördäck och vitt skum från vågor som med jämna mellanrum bröt mot däck. Vi övervägde situationen och bestämde oss för att prova att vända tillbaka till vår reträtt. Med mindre än 2 km kvar till bilen.

Vändplanen ekade hopplöst öde. Men busskuren bjöd ovan lyx med skydd från vinden som nu nådde stormstyrka i byarna. På med förstärkningskläder och fram med thermosen. Men nu då? En av oss beslutade att gå fram till busstolpen och sopa och isa av tidtabellen i hopp om att bussen kanske ändå trafikerar denna avkrok även på vintern. Inte så troligt, men ändå. Beskedet från stolpen ute i snöstormen överröstade vinden och nådde ända fram till vålnaderna i kuren: det kommer en buss om tjugo minuter! Fru Fortuna fjäskade för oss! Eller var hon ironisk? När vi såg SL-bussens darrande helljus komma slingrande ner till vändplanen i snöyran stod vi kvar i lä i kuren tills bussen vänt runt och stannat vid stolpen. Sen marscherade vi fram och knackade på dörren.

Förvånad, chockad och, jag tror rädd, tryckte chauffören på dörröppnaren, dörren pös upp och mot oss slog kupévärmen. ”Vi vill åka till Simpnäs tack.” Det tog en stund att övertyga chauffören om sanningshalten i historien om vad vi gjorde just där. Just då. Blåfrusna och blöta Knatte, Fnatte och Tjatte, i kolsvart mörker och snöstorm, i en avkrok på Björkö, en söndagkväll i mars, för nöjes skull? Det skulle visa sig att bussen enligt vintertidtabell inte gick till Simpnäs, men chauffören blev så tagen av berättelsen om våra senaste 7 dagars förehavanden att han bestämde sig för att köra oss dit ändå. På vägen dit ropade han till depån via radion: ”Jag blir lite sen. Jag har plockat upp tre kajakpaddlare vid vändplanen”. Damen på depån svarade: ”ja ja, då vet jag”. Hon sa det med en varför-säger-du-inte-bara-som-det-är-röst. Hon tyckte nog att det lät som världens sämsta ursäkt.

Arholma-Landsort i medvind längs ytterskärgården blev Landsort-Arholma i motvind rakt igenom skärgården. Men å andra sidan blev det precis så mörkt och kallt som vi hade hoppats.

/Göran, kajaksaker.se

Att paddla havskajak under vinterhalvåret kan många gånger bjuda oändligt mäktigare naturupplevelser än på sommaren. Men kom ihåg att ha extra säkerhetsmarginaler på allt från utrustning till erfarenhet, kunskaper och vägval. Kombinationen kallgrader, vind och vatten förtjänar all respekt.

Fantastiska Dalarö Krog Mysingen: www.mysingen.com

Blandade bilder från turen: